Det där med att gråta som en lite flicka......

Jag lovar att nästa gång jag går till the ER, kommer jag inte att gå utan någon kommer att bära mig, i medvetet tillstånd kommer jag i fortsättningen att åkalla min manlighet och köra på. 

Igår hade jag lätt andnöd och eftersom diverse komplikationer kan uppstå med det jag pynjat med senaste helg ringde jag till min lung-spexialist och frågade "whattt to doo", svaret blev ett inte förvånande "vell vatt to sejj" med en stark rekomendation att uppsöka hjälp å det rappaste. 

Denna gång gick jag till ett mera respektabelt (lyxigt) sjukhus (Beth Israel Deaconess Medical Center), och även om det såg mera ut som tv-serierna och personalen överlag var mycket vackrare, var slutresultatet ca. samma/eller sämre som på BMC. 

Det mest knäckande är att jag inte hade "något" fel....., visst nedsatt lungkapacitet etc är möjligt efter lungkollaps etc och kanske en släng av flunssa på men, den mest sannolika orsaken är:

...."anxiety"......

 aaarrghh denna skam, - Jag en finsk man, stark, stor och så vidare, har med andra ord gått till the ER utan att ha något fel överhuvudtaget (förutom "i huvudet" då).

Jag känner mig som en riktigt riktigt riktigt mesig typ och lovar att inte uppsöka hjälp under några omständigheter i framtiden.  

Jag klarar inte av en till mes-förklaring.  (ni kan skriva det på min gravsten)

Det kanske mest förbryllande i denna visit var att det gjordes konstrast-tomografi för att utesluta lunginflamation...... Man kunde ju tro att det fanns mindre kostnadsdryga procedurer för det?.... inte undra på att sjukförsäkringarna är dyra här.